ay ay

Kollar på lite Labyrint på youtube innan jag blundar. Snacka om att jag blev grymt paff när jag börjar titta på detta klipp och Daniel från min klass i gymnasiet är med och featurar Labyrint i deras Välkommen Hem. Jag fick någon slags konstigt "aha" upplevelse eller något, fastän detta inte är en aha upplevelse. Han är bra i alla fall. Minns att han var i sin egen värld och älskade musik redan då.

Tittade också på P3 guldgalan nu tidigare på kvällen, härligt att Kapten Röd vann i två kategorier!

Labyrint

Tribulations och helt tokkär i Jaccos röst, sen är han väl inte så jäkla ful heller.
Vart tog kärleken vägen? är också riktigt bra

Jag har hört talas om Labyrint förut men har aldrig tagit de till mig som nu, så tack (!) SVT :D

Nu äre fixat

Suttit och varit duktig med grammatiken nu på förmiddagen fastän jag mår knas.
Äntligen beställde jag hem Ison & Filles comebackalbum och Newkids debutplatta, som utlovat ;) Som ni ser på bilden så kostade Newkids skiva bara 99 :- som hittat! och comebackskivan + gamla hits gick på 139 krona, love it! Det är dessutom underbart att slippa frakten på CDON, sometimes it's good to be a student aint it?
Nu ska jag ut i solen haaaaaaaaaaaaare din hare.

Gud räknar mina andetag

Tre album att inhandla den här sommaren: Newkids debutalbum, Ison & Filles comebackalbum och Aleks debutalbum!!! Helt galet, vill ha nuuuuuuu ~

Lyssnade på den här låten idag, Minns mig som en människa och jag gråter ärligt över texten. Den är så vacker, naken, avskalad om hur det känns att bara vara en ur någons armé, att ha många men inte känna en enda. Newkids texter är så vackra, dock gillar jag inte riktigt när han låter som Lorentz från Lorentz & M.Sakarias men men. Lyssna på låten, den är värd att lyssnas på.

Har förresten lyssnat ihjäl mig på HighWons Från Hjärtat som dyker upp på Ison & Filles comebackalbum. Jag ryser när Ison dundrar in med HighWon fucker bröderna Dalton! I love it! Sen är ju inte Aleks röst dålig heller, guud den är himmelsk.

Nu vill jag få tag på svensk hiphop av kvinnliga musiker och säg inte Veronica Maggio (menar inte att hon är dålig hon är KUNG) men det måste ju finnas andra också eller hur?
Slutligen måste jag rekommendera denna: Galen Ison & Fille remix på Daniel Adams-Rays Gubben i lådan, love it!

Peacing ouuuut!

waaaaa skrivarglöd, mitt i natten!!

Gud höll på att somna men så började jag lyssna på ipoden, svensk hiphop och detta bara svämmade över mig. Shiit skrivarglööööd! och på svenska dessutom! Jag fångade stunden och det här skrev jag. Det här ska inte bli en hel jäkla bok utan bara en novell, jag vill sätta en punkt på något av mina verk. Låt mig dela med mig, jag gråter när jag skriver, jävla mens jävel. Jag blir knasig!! PS. Inspirations musik; NEWKID - Jag gråter bara i regnet och HIGHWON - Från Hjärtat.

Jag minns de bruna ögonen när de log mot mig för första gången. Jag blev kär, svag. Jag ville inte bli okontrollerbar men han kom innanför murarna jag byggt upp, de som skyddat mig från allt. Innerst inne försökte jag intala mig själv att jag tillät honom att riva de, men jag vet inte vem jag var när jag mötte honom. Han hjälpte mig på vägen mot något nytt.

Jag vilade mitt huvud på hans bröst. Rummet var tyst och kallt, jag hörde ingenting alls, inte ens mina egna andetag, inte ens det tickande ljudet från maskinerna. Jag blev lugn, lugn över att få vara nära. Jag hade aldrig levt med kärlek på det här sättet. Jag behövde honom, jag kunde inte andas utom honom. Jag hade låtit honom komma nära som ingen annan och nu revs jag sönder invändigt. Det gjorde ont i mig att det gjorde ont i honom. Vi var två själar som äntligen hittat hem.
En stor hand på min axel, den kramade samtidigt som den drog bort mig från värmen av ett sovande hjärta. Jag minns inte riktigt vad som hände men jag kommer fortfarande ihåg den där känslan. Jag förstod på en gång och allting gick så snabbt. Det tickande ljudet tickade fortare och fortare som en bomb redo att explodera. Sköterskorna i vita, skrynkliga dräkter rusade in i rummet. Ljudet från deras träskor ekade i mitt huvud, jag höll för öronen för att jag inte ville höra mer, jag ville inte ha ljuden, jag ville inte låta de tränga sig in och stanna som eviga minnen. Jag ville inte minnas Rasmus såhär. Jag vet inte vad de sa till varandra men jag hörde rösterna som hetsade varandra, de var ojämna och skar sig med varandra som om de inte hörde ihop. Jag kunde inte se Rasmus ansikte längre, mina ögon fylldes av regn som lämnade spår på kinderna.

”Lyssna på mig (namn)!” Min bror tog tag om mina överarmar och tvingade mig att se upp på honom. Hans mörka ögon var stora och allvarliga, någonstans därinne såg jag något sorgset som han inte lät komma fram. ”Det finns ingenting mer. Han är borta.” Mitt hjärta stannade men jag slet, jag drog, jag ville bort därifrån jag ville inte inse vad verkligheten målat upp. De hade rivit våra murar, klättrat över våra stängsel och nu stod jag där naken och ensam medan de såg ner på mig, skrattade. Rasmus sa alltid att ensam är stark, att man aldrig behövde någon att stödja sig mot. Men jag visste att han visste att han hade fel. De var bara tomma ord som han inte kunna sätta musik till. Jag vet att han alltid ville vara stark men med hårt mot hårt så var han alltid mjuk inombords.
Jag skrek tills jag inte orkade mer, jag slog min bror så hårt jag kunde tills händerna skakade. Han stod där tog emot som bara en vägg kan göra. Jag älskade honom, jag skulle alltid älska min bror.
Vi stod i korridoren nära väntrummet, alla ljuden kom emot mig igen, fotsteg, höga röster. Jag sjönk ner på golvet med ryggen mot väggen till Rasmus (rum). Zanza kom upp till mig, borrade in sitt stora huvud i mitt ansikte, försökte trösta som hon alltid gjorde. Jag strök henne över nosen, mellan de bruna ögonen, över det rostbruna huvudet. Hon log men hon kunde inte göra mig lycklig. Jag la händerna för öronen igen och stängde ut ljuset (blundar) från lysrören medan jag nynnade på orden han skrivit, musik han komponerat. Jag hade hört den så många gånger att jag kunde den utantill nu. Orden liksom dansade ur munnen på honom när han rappade. Jag såg honom framför mig när han stod i min brors studio nere i källaren med de stora hörlurarna på huvudet. Han vände sig mot mig och log. Jag tror aldrig jag kommer glömma den glädjen han kände då den spred sig genom rummet och nådde mig också. Vi hade allt men det rasade tillslut. Rasmus litade aldrig på någon och jag tror ärligt inte att han ens litade på mig, jag vet, han lät mig aldrig komma tillräckligt nära.

Den där dagen i studion, det är den låten jag har inom mig nu, den som aldrig blev färdig. Den hann inte, Rasmus blev sjuk och sen.. sen revs murarna och allting blev kallt och ensamt. De tog allt ifrån oss. De rev ut Rasmus hjärta och lät det ligga där det låg. Vi var trasiga redan innan men nu förstördes vi.

Jag vill inte sova då kommer jag tappa flowet hela, ååh det suger att behöva ta mig upp imorgon för att diskutera Charles Dickens kära Great Expectations. See you!

Flyg fågel flyg tills himlen inte längre är blå

Svensk hiphop regerar mitt hjärta idag. Det är här stoltheten med att vara svensk sitter. Eller kanske mer stoltheten att bo i Sverige. Den svenska hiphopen är oslagbar.
Ison & Fille släpper nytt nästa vecka, blir grovt sugen på att haffa skivan, lika gärna som jag skulle jaga ner efter Newkids "Alexander Jr Ferrer."

Newkid är för övrigt så grymt lik skådespelaren Luke Pasqualino som det går att vara, det är spöklikt läskigt. Luke Pasqualino är för den som inte vet, mest känd som den olyckligt förälskade skejtaren Freddie från den engelska serien SKINS, säsong 3.

Just nu håller Newkids "Jag gråter bara i regnet ft. Simon Emanuel" hårt om mitt hjärta. Blev förälskade i hans röst redan när han gästade Lorentz & M.Sakarias på deras debutplatta Vi mot världen i låtarna Lever min dröm och Swischa förbi.

PS kolla in detta förresten, it's AMAZING; Newkid - turbulens akustisk

Avslutar med denna Mogge :D