Framtiden är ett enda stort frågetecken

Det känns lite dystert just nu. Jag grubblar på tok för mycket över stora och små saker.

Det var aldrig tänkt att framtiden skulle se så ensam ut. Att jag ska bli den som blir kvar. Jag vill också ta ett steg framåt men nu känns allt så pissigt. Att kunna fokusera mig på någonting alls känns helt lönlöst. (Märkte det starkt på boxningen igår *morr*.)

Jag vill kunna tacka ja varje gång de ringer och frågar om jag kan jobba, men jag orkar inte ringa tillbaka när jag ser de missade samtalen på displayen. Jag orkar inte mentalt.

Jag brukar inte känna mig så här men det är något jag är rädd för. Att bli ensam kvar.

Jag funderar starkt på att bara ansöka om jobb på Cottonwood Ranch nästa år.

http://www.cottonwoodguestranch.com/

Vill bara komma iväg till friheten på öppna fält, känna vinden dra i håret känna hästens fyra hovar dundra under mig. Jag vill se vildhästarna (naturens vackraste skapelse), besöka de infödda amerikanerna (indianerna - hatar att använda det ordet förresten) på reservaten. Jag har alltid drömt om att få tillbringa en del av mitt liv på just en sån här plats. Det är rancherna och country musiken som drar mig till USA. Inget Hollywood för mig tack.

Vem vet, kanske blir jag grymt förälskade och bestämmer mig för att gifta mig med en cowboy?

Framtiden är ett enda stort frågetecken :)

Nu ska jag pallra mig i säng, imorgon är ännu en dag att vakna upp till. Kanske tar mig en joggingtur, det brukar så igång mina tankar. Sedan läsa vidare på Harry Potter (jag älskar J.K. Rowling - hon är en fenomenal författare, önskar att jag kan bli som henne!), och skriva lite på alla sagor som ligger på lur på datorn, har tre på gång för tillfället (försöker alltid ta fram författaren i mig, minst två gånger om dagen).

Nej, tack för mig.

God natt