Fy fan. Gråten sitter fortfarande kvar i halsen.
Seung Hyun (T.O.P) var enastående som Oh Jung Bom. Han har så mycket känslor i ögon och ansikte. När han skrev breven till sin mor kände jag de varma tårarna rulla ner för ena kinden.
Scenen när studenterna skulle begrava liken efter soldater som varit på skolgården innan dom, fy fan,
Jag började små gråta redan i början, vissa scener grep verkligen tag i mig. Men när slutet kom bölade jag ur mig en hel jävla ocean. När mamma och pappa kom hem, precis när sluttexten börjat rulla kände jag mig stel och ville vara för mig själv. Så nu är jag i köket och grillar laxfiléer bara för att få vara ifred.
Sanningen svider riktigt hårt och Nord Korea var svin back in the days. (Även så japanerna. Efter att ha sett The Children of Huang Shi - även denna film baserad på sanna händelser, kollade jag upp vad som verkligen hänt och äcklades av det japanerna gjorde mot kineserna.)
Denna scen knäckte mig verkligen. Kang Suk Dae (Kim Seung Woo) av högre militär rang, som givit Jung Bom ansvaret över studenterna och sedan lämnat de att vakta flickskolan, lovade mot slutet, efter mycket bedjande, Jung Bom att han skulle komma tillbaka med en trupp och hjälpa studenterna.Och när den yngre av två bröder blev svårt skadad och den äldre gjorde vad hans bror bad honom om. Fan tårar, tårar, tårar. Filmen var som sagt väldigt känslosam, vacker och med väldigt mycket vapenscener.
Just nu: December - 여자는 나쁜남자를 좋아한다
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar