Jag skulle föda på kliniken. Det hade bestämts. Allt var kliniskt rent och vitt. Under mesta delen av graviditeten låg jag inne på kliniken. Det var viktigt sa de. Jag hade nyss fyllt 20. Det här var mitt första barn. Det var en insemination, som den här kliniken hade gjort. Jag visste inte vem mitt barns far var. De ville inte säga.
Sköterskan kom in med en gul pärm i famnen. Hon måste ha sett att jag tittade på den länge för hon sa:
”Utan den här kan du inte veta hur du ska sköta Noella. Den är livsviktig för hennes.”
Hon lyfte upp Noella ur sin kuvös vid dörren och gav henne till mig. Hon bad mig att amma henne, medan som antecknade hon något i pärmen.
Jag födde barnet, en flicka, den vackraste skapelsen jag någonsin sett. Hon hade stora ögon, olivfärgad hud och brunt hår. De bad oss stanna och jag såg inget fel i det. Min mamma och lillebror kom och hälsade på några timmar efter att flickan fötts, jag döpte henne till Noella. Dagar blev veckor, vi skulle fortfarande stanna och jag hade fortfarande dropp i min högra arm. På något sätt kände jag att vi skulle bli fast här för alltid, att de skulle ta Noella ifrån mig. Att jag var deras försöksdjur. Noella kändes annorlunda, deras anteckningar i den gula pärmen fick mina tankar att rusa. Därför tog jag beslutet, jag kunde inte vara kvar här – som en fånge.
Jag reste mig upp ur sängen, fortfarande klädd i det vita sjukhusnattlinnet. Jag mindes att kläderna jag kommit i för mer än ett halvår sen fortfarande borde ligga i garderoben bredvid sängen vilket de också gjorde. Jag klädde på mig i jeansen och den 70-tals stickade tjocktröjan mormor köpt till mig och gick mot Noellas kuvös. Hon vaknade när jag la mina händer under henne. Våra blickar möttes men hon sa inte ett ljud. Jag förde henne mot mitt bröst, höll henne hårt. Hon hade en vit body på sig, det var allt. Jag visste inte ens om det var kallt ute vi hade inget fönster i vårat rum. Jag hoppades att hon skulle slippa frysa. Jag kikade ut genom dörren för att se om det stod någon i korridoren men allt var dött. Jag var tvungen att svänga höger från mitt rum och sen springa en bra bit genom den enkelriktade korridoren för att komma till det stora fönstret. Mitt hjärta har aldrig bankat så hårt som det gjorde under den färden. Jag sprang förbi ett rummet där dörren stod öppen. En kvinna satt och matade föräldralösa kattungar. Hon sneglade åt mig men satt kvar. Om någon såg mig nu, då fick det bli så, jag kunde inte stanna här, jag sville hem, hem till min familj. Fönstret närmade sig fortare och fortare, jag höll Noella i ett fastare grepp. Kände hennes små, lätta andetag mot min hals. Jag ville inte ge upp.
Vi var ungefär sex meter ovanför marken. Hoppade jag skulle jag utan tvekan ta död på oss båda två. Korridoren vek av till vänster så jag fortsatte längs med den. Snart kom jag till ett annat fönster, nedanför det fanns en balkong och under den (balkongen) ytterligare en balkong. Jag fick ta den här chansen. Jag öppnade fönstret på vid gavel och klättrade ut. Det gällde att ingen på de andra våningarna fick syn på mig under klättringen. Jag ville fortfarande inte ge upp så jag tog steget som förhoppningsvis skulle rädda oss från den här platsen. Jag lyckades landa med båda fötterna på den närmsta balkongen, sen den andra utan problem. För att komma ned på marken tog jag stöd av en cykel som stod parkerad nedanför den lägsta balkongen.
Det var sommar ute, jag kände gräset under mina bara fötter solen slog mig i ansiktet. Jag sprang så fort jag kunde, såg mig inte om, hörde inte i fall de skrek efter mig. Allt jag kunde tänka på var att få oss i säkerhet. Senare slog det mig, pärmen, den livsviktiga pärmen.
Vi kom in till stan. Jag kom på att jag fortfarande hade kanylen till droppet nedkörd i min höger arm så jag slet av mig den. På något sett förde det mig närmare friheten. Jag mindes inte staden som den såg ut nu. Så många olika förändringar. Jag sprang in i en affär som jag hade för mig skulle leda till andra sidan som jag behövde ta mig till men det fanns ingen ”väg” mellan butikerna. Alla butikerna satt ihop med varandra.
”Behöver de hjälp?” Frågade en stor man med indiskt utseende. Jag skakade på huvudet, höll Noella närmare mig så att ingen skulle se henne. Tänk om de visste att vi var rymlingar. De kunde ringa kliniken och tala om för de vart vi var. De skulle komma och hämta oss, de skulle ta Noella ifrån mig. Jag sprang ut från affären igen jag måste hitta vägen hem. Jag hörde ett konstigt ljud ovanför mig, jag tittade upp. De hade byggt en böjd bro över butikerna och det konstiga ljudet jag hört kom från ett tåg som just passerade bron. Jag hade ingen telefon att ringa min mamma med och telefonautomaterna var sedan länge borta – den nya tekniken var här för att stanna.
Jag hade tagit med mina vänner för att de skulle hjälpa mig att hitta pärmen. Jag hade oroat mig över den länge, att jag nog inte kunde ta hand om Noella utan den.
När vi bläddrade i den gula pärmen upptäckte vi att allt sköterskorna sagt om den var en lögn, det fanns inget livsnödvändigt i den, jag skulle kunna ta hand om Noella utan den där pärmen. Den innehöll mest tomma ark eller några spalter med siffror på, PH-värden, och vilket klockslag jag ammat henne tillsammans med mängden jag ammat vid det specifika klockslaget. När vi upptäckt att pärmen inte var av värde måste vi ta oss ut från huset igen, utan att bli sedda, precis som den gången jag rymt med Noella i famnen. Vi rusade, genom gångar. Vi kom till ett trapp-parti i betong, som ser ut att tillhöra en del av en lagerlokal. Jag minde den här trappan från förr. Men mina vänner hade redan sprungit upp i trappan över mig, jag kunde inte ropa på de eftersom jag visste att vi var förföljda så istället tog jag min chans och sprang nerför den smala trappan som jag visste skulle leda ut till baksidan av huset. Jag visste inte vad som skulle hända med de men jag kunde inte offra mig hur ont det än gjorde att tänka på.
Sprang i mörkret, försökte ta mig från huset. Försökte att inte bli sedd, men jag visste inte vem som tillhörde deras folk och vem som inte gjorde det. Sprang genom en Bollywood festival, de skulle snart visa något på en stor vit duk som de riggat upp. Kände pulsen, hjärtats slag öka. Jag visste inte visste inte vägen hem, det var som att jag fått minnesförlust och glömt bort den. Jag behövde hjälp från någon som visste. Av någon anledning kände jag efter vid höften, jag hade min mobil nedstucken innan för tightsen. Jag mindes aldrig att jag lagt den där. Visste inte om jag skulle våga använda den. Jag tittade på ”(en kille som hjälpte mig, som jag hittade under den här flykten)”, hans ögon såg oroade ut. Medveten om att de kunde avlyssna min mobil slog jag in min mammas mobilnummer och väntade. Signalerna gick fram, efter den tredje svarade min mamma i andra änden.
”De har varit här.”
Jag hörde att hennes röst inte lät som den brukar. Den var sluddrig och svag, lite trött.
”De har givit mig spruta efter spruta i armen. Han var här.”
Jag började nästan gråta. De hade gjort min mamma illa för att komma åt mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar