Nattens dröm

Okej innan jag skriver om gårdagen måste jag få berätta om nattens dröm som jag drömde i två partier. Det var en blanding av stress, lite skräck och typ Clive Owen filmen Children of Men. Jag har skrivit ner det jag minns av drömmen såhär:

Jag skulle föda på kliniken. Det hade bestämts. Allt var kliniskt rent och vitt. Under mesta delen av graviditeten låg jag inne på kliniken. Det var viktigt sa de. Jag hade nyss fyllt 20. Det här var mitt första barn. Det var en insemination, som den här kliniken hade gjort. Jag visste inte vem mitt barns far var. De ville inte säga.

Sköterskan kom in med en gul pärm i famnen. Hon måste ha sett att jag tittade på den länge för hon sa:
”Utan den här kan du inte veta hur du ska sköta Noella. Den är livsviktig för hennes.”

Hon lyfte upp Noella ur sin kuvös vid dörren och gav henne till mig. Hon bad mig att amma henne, medan som antecknade hon något i pärmen.

Jag födde barnet, en flicka, den vackraste skapelsen jag någonsin sett. Hon hade stora ögon, olivfärgad hud och brunt hår. De bad oss stanna och jag såg inget fel i det. Min mamma och lillebror kom och hälsade på några timmar efter att flickan fötts, jag döpte henne till Noella. Dagar blev veckor, vi skulle fortfarande stanna och jag hade fortfarande dropp i min högra arm. På något sätt kände jag att vi skulle bli fast här för alltid, att de skulle ta Noella ifrån mig. Att jag var deras försöksdjur. Noella kändes annorlunda, deras anteckningar i den gula pärmen fick mina tankar att rusa. Därför tog jag beslutet, jag kunde inte vara kvar här – som en fånge.

Jag reste mig upp ur sängen, fortfarande klädd i det vita sjukhusnattlinnet. Jag mindes att kläderna jag kommit i för mer än ett halvår sen fortfarande borde ligga i garderoben bredvid sängen vilket de också gjorde. Jag klädde på mig i jeansen och den 70-tals stickade tjocktröjan mormor köpt till mig och gick mot Noellas kuvös. Hon vaknade när jag la mina händer under henne. Våra blickar möttes men hon sa inte ett ljud. Jag förde henne mot mitt bröst, höll henne hårt. Hon hade en vit body på sig, det var allt. Jag visste inte ens om det var kallt ute vi hade inget fönster i vårat rum. Jag hoppades att hon skulle slippa frysa. Jag kikade ut genom dörren för att se om det stod någon i korridoren men allt var dött. Jag var tvungen att svänga höger från mitt rum och sen springa en bra bit genom den enkelriktade korridoren för att komma till det stora fönstret. Mitt hjärta har aldrig bankat så hårt som det gjorde under den färden. Jag sprang förbi ett rummet där dörren stod öppen. En kvinna satt och matade föräldralösa kattungar. Hon sneglade åt mig men satt kvar. Om någon såg mig nu, då fick det bli så, jag kunde inte stanna här, jag sville hem, hem till min familj. Fönstret närmade sig fortare och fortare, jag höll Noella i ett fastare grepp. Kände hennes små, lätta andetag mot min hals. Jag ville inte ge upp.

Vi var ungefär sex meter ovanför marken. Hoppade jag skulle jag utan tvekan ta död på oss båda två. Korridoren vek av till vänster så jag fortsatte längs med den. Snart kom jag till ett annat fönster, nedanför det fanns en balkong och under den (balkongen) ytterligare en balkong. Jag fick ta den här chansen. Jag öppnade fönstret på vid gavel och klättrade ut. Det gällde att ingen på de andra våningarna fick syn på mig under klättringen. Jag ville fortfarande inte ge upp så jag tog steget som förhoppningsvis skulle rädda oss från den här platsen. Jag lyckades landa med båda fötterna på den närmsta balkongen, sen den andra utan problem. För att komma ned på marken tog jag stöd av en cykel som stod parkerad nedanför den lägsta balkongen.

Det var sommar ute, jag kände gräset under mina bara fötter solen slog mig i ansiktet. Jag sprang så fort jag kunde, såg mig inte om, hörde inte i fall de skrek efter mig. Allt jag kunde tänka på var att få oss i säkerhet. Senare slog det mig, pärmen, den livsviktiga pärmen.

Vi kom in till stan. Jag kom på att jag fortfarande hade kanylen till droppet nedkörd i min höger arm så jag slet av mig den. På något sett förde det mig närmare friheten. Jag mindes inte staden som den såg ut nu. Så många olika förändringar. Jag sprang in i en affär som jag hade för mig skulle leda till andra sidan som jag behövde ta mig till men det fanns ingen ”väg” mellan butikerna. Alla butikerna satt ihop med varandra.

”Behöver de hjälp?” Frågade en stor man med indiskt utseende. Jag skakade på huvudet, höll Noella närmare mig så att ingen skulle se henne. Tänk om de visste att vi var rymlingar. De kunde ringa kliniken och tala om för de vart vi var. De skulle komma och hämta oss, de skulle ta Noella ifrån mig. Jag sprang ut från affären igen jag måste hitta vägen hem. Jag hörde ett konstigt ljud ovanför mig, jag tittade upp. De hade byggt en böjd bro över butikerna och det konstiga ljudet jag hört kom från ett tåg som just passerade bron. Jag hade ingen telefon att ringa min mamma med och telefonautomaterna var sedan länge borta – den nya tekniken var här för att stanna.

Jag hade tagit med mina vänner för att de skulle hjälpa mig att hitta pärmen. Jag hade oroat mig över den länge, att jag nog inte kunde ta hand om Noella utan den.

När vi bläddrade i den gula pärmen upptäckte vi att allt sköterskorna sagt om den var en lögn, det fanns inget livsnödvändigt i den, jag skulle kunna ta hand om Noella utan den där pärmen. Den innehöll mest tomma ark eller några spalter med siffror på, PH-värden, och vilket klockslag jag ammat henne tillsammans med mängden jag ammat vid det specifika klockslaget. När vi upptäckt att pärmen inte var av värde måste vi ta oss ut från huset igen, utan att bli sedda, precis som den gången jag rymt med Noella i famnen. Vi rusade, genom gångar. Vi kom till ett trapp-parti i betong, som ser ut att tillhöra en del av en lagerlokal. Jag minde den här trappan från förr. Men mina vänner hade redan sprungit upp i trappan över mig, jag kunde inte ropa på de eftersom jag visste att vi var förföljda så istället tog jag min chans och sprang nerför den smala trappan som jag visste skulle leda ut till baksidan av huset. Jag visste inte vad som skulle hända med de men jag kunde inte offra mig hur ont det än gjorde att tänka på.

Sprang i mörkret, försökte ta mig från huset. Försökte att inte bli sedd, men jag visste inte vem som tillhörde deras folk och vem som inte gjorde det. Sprang genom en Bollywood festival, de skulle snart visa något på en stor vit duk som de riggat upp. Kände pulsen, hjärtats slag öka. Jag visste inte visste inte vägen hem, det var som att jag fått minnesförlust och glömt bort den. Jag behövde hjälp från någon som visste. Av någon anledning kände jag efter vid höften, jag hade min mobil nedstucken innan för tightsen. Jag mindes aldrig att jag lagt den där. Visste inte om jag skulle våga använda den. Jag tittade på ”(en kille som hjälpte mig, som jag hittade under den här flykten)”, hans ögon såg oroade ut. Medveten om att de kunde avlyssna min mobil slog jag in min mammas mobilnummer och väntade. Signalerna gick fram, efter den tredje svarade min mamma i andra änden.

”De har varit här.”
Jag hörde att hennes röst inte lät som den brukar. Den var sluddrig och svag, lite trött.
”De har givit mig spruta efter spruta i armen. Han var här.”
Jag började nästan gråta. De hade gjort min mamma illa för att komma åt mig.

(Jag minns hennes röst så väl från drömmen, det är hemskt, jag minns min egen panik. Det utspelade sig i Uppsala och de flesta som var med i drömmen har jag träffat på i mitt riktiga liv. Jag minns tydligt att min mamma och lillebror kom till den här kliniken och hälsade på mig och att jag hade Noella i min famn - som såg ut som värsta tattarungen.)

Jag hade bästa drömmen i natt

i alla fall den bästa på flera nätter.
Jag fyllde år och solen sken, vi skulle fira mig på baksidan. Det ringde på dörren, jag öppnade och där stod Rafael Nadal, tennisspelaren (fråga mig inte varför han dök upp, helt random), en Barca spelare jag inte kände igen stod bakom honom men det bästa av det bästa... längst fram närmast dörren stod Thiago. Ni vet när man drömmer en dröm så vet man ju vad man har för relation till vissa av personerna. I just den här drömmen var vi ett par, men inte bara det. När vi gick till baksidan där födelsedagsfirandet som nämnt skulle äga rum och hade suttit där ett tag så hux flux var Thiago och jag föräldrar till två tjocka spanska tvillingpojkar, så jävla söta (de såg precis ut som de där två i ko-dräkter på bilden i detta inlägg)! Jag försökte ta hand om de där på gräset så gott jag kunde men tillslut ropade jag på Thiago att han minsann fick komma och hjälpa till.
Ser ni, vilken fin familj va? hahaha det är min födelsedag idag trots allt, då får jag vara lite "koko"

Jag var i Indien i natt...

... och det var andetagande vackert.
Först var jag gäst i ett väldigt stort hus där ingen tycktes se mig, jag liksom bara svävade omkring. Alla rum var stora och öppna.
Jag minns det väldiga allrummet med den tjocka fadern, sen hur tonårssonen tog sig upp i rummet högst upp i huset, det var verkligen en hel del våningar och trappan var lång. Jag minns fortfarande hur det såg ut när "vi" klev in, då jag såg allt genom sonens ögon, rummet var så vackert, ett sagorum med färggranna kuddar, svart sänghimmel. Han satte sig på golvet bland de vackert tygklädda stolarna och jag kände att han var ledsen. Hans mamma hade varit fängslad i ett annat land i 3 månader och ingen visste när hon få komma hem. Hennes tre hundar kommer in i rummet och han blir glad över att se de, håller om de, de förstår honom, förstår att han är ledsen. Jag ser allting som att jag är ovanför honom och sen vaknar jag av väckarklockan och allting försvinner och jag gråter nästan för att jag inte vill lämna den där vackra platsen.
Det var som att jag var med i en Bollywoodfilm, en indisk saga som jag inte ville släppa taget om. Jag ville veta mer, jag ville uppleva mer, jag ville veta slutet.

Nu vill jag inte annat än att skriva ner allting, men vad finns det egentligen? En massa färggranna rum och en saknad mor?
Det finns knappt något att bygga på.
Jag känner bara en sån enorm saknad och vill så gärna få återvända, men det känns hopplöst, orättvist att jag inte kommer få göra det.

:)

I had a strange dream last night :)

T-O-P

Drömmen började med att jag gick nerför trappan, like any other day, och sneglade in i vardagsrummet där mamma&pappa tittade på tv. Till min stora förvåning var det TOP's ansikte som dök upp på skärmen.
Tydligen så var han med i en stor svensk tv-show, med en studio lika stor som Oprah Winfrey's. De andra BIG BANG medlemmarna var också med. Men i programmet pratades det om ingrepp som TOP gjort. Först handlade det om att han "slipat" sin kinder, så att de skulle bli släta, fast i drömmen sa de hårdare/gummiaktigae.
Sen kom hela BIG BANG gänget in på scenen och de pratade om, jag minns faktiskt inte vad. Säkert fortfarande om alla ingrepp. Jag minns att de hela tiden reffererade till honom som TABI, vilket är underligt eftersom det bara är fansen som kallar honom för det.
Mot slutet av drömmen visade det sig att TOP hade opererat båda fötterna och låg på en brits mitt på scenen, med fötterna inlindade i bandage. Han skulle inte kunna gå på ett tag och de stack ner stickor i fötterna för att se när hans fötter var färdig läkta.
Sen byttes det scen och vi var utomhus, Taeyang hade fått på sig nån jäkla ballerinakjol och sprang ut i trafiken för att stoppa alla bilar (det var typ en fem filig väg) bara för skojs skull.
Sen stod de alla kring TOP (fortfarande utomhus). GD började fippla med sin mobil där han skrivit: Bad/Old - TOP's old girlfriend. Good/New - något med, "a new one....?" Han visade det för TOP och alla skrattade fint.
Sen ser jag någon stå på andra sidan gatan och märker att det är jag (dock med jävligt smala ögonbryn) men med en grymt snygg svart militärkappa, och längre normalbrunt hår. Jag ropar på GD sen springer jag till honom och kramar om honom, tydligen är jag hans flickvän för han blir glad över att se mig.
Slut.
Detta måste ha varit första gången jag såg mig själv i min egen dröm såhär.

Edward Cullen

En väldigt konstigt men ändå aningen vacker dröm.
Minns inte så mycket nu förutom att det var jag och Edward Cullen (ja han från Twilight-saga). Han var väldigt svag på blod, hade ett stort öppet skärsår på magen (tror jag), för att bli starkare försökte han dricka från sitt eget blod men jag han hade knappt något kvar. Vi såg på varandra, hans ögon var sorgsna och varma, och utan att säga något bestämde vi oss för att han skulle dricka mitt. Jag minns att jag var rädd för hur ont det skulle göra när han väl borrade ner sina tänder i min handled. Men det stack/sved bara till som när man tar ett blodprov. Jag kommer väldigt väl ihåg närbilden av hans tänder i min arm och blodet runt omkring.
Detta låter hel psyko nu, men då har ni inte upplevt den drömmen jag drömde sist av alla, den var ju ENORMT sjuk! Riktigt äckel läskigt, usch var skakiga när jag vaknade upp från den.

Jag måste säga att Edward drömmen ändå inspirerade på något väldigt konstigt sätt. Det var nog blicken och sedan allt blod.
Oj ta mig inte för en psykopat, ta mig för en strävande författare.

Världens underbaraste, bästaste, härligaste drömmar i natt

△What will BIGBANG be like in 20 years ahead?
YB: You’ll still see me working on music in that 20 years' time. If I won't do the music then I'll be at home.

DS: Maybe I'll run a Thai traditional massage shop in the next 20 years. Have you ever received a maasage? I’m a team manager now, right? Everybody loves it when I give them a massage.

SR: I'd be a good daddy.

GD: I don't know anything about it in the next 20 years, but after this my dream is about traveling around the world. Maybe I will be roaming across the globe at that time.

T.O.P: I'll be a super mum in the next 20 years (smile)

MC: T.O.P's a mum and Seungri's a dad?

T.O.P: Oh, I’d rather not be like that.