Så här blir jag när jag tittar på säsongens mest nervkittlande match för er som undrar

We did it. The noisy neighbors did it!!! Den här söndagen, uj uj vilket adrenalin jag levt med.

Joe Hart

Det var sista matchen för säsongen för de flesta lagen i Premier League (engelska fotbollsligan). Dagens spänning stod dock mellan två lag från samma lilla stad som lett ligan mesta delen av säsongen, Manchester City och Manchester United. Blue vs. Red. United skulle möta Sunderland borta medan City skulle möta bottenlaget QPR (Queens Park Rangers). Älskade City skulle bli tvungna att vinna mot QPR för att vinna ligan medan QPR var tvungna att vinna mot City för att få vara kvar i ligan. Mycket stod på spel.
Första halvleken var helt, WTF! Yra höns i en alldeles för stor hönsgård! Det var kaos och ingenting blev rätt. Men så tillslut i slutet på första gör Zabaleta mål, Zabaleta som inte gjort mål på hela säsongen! Jag jublar!
I andra halvlek kvitterar dock QPR och sen kändes det som allt gick utför. Ögonblicket senare har de övertaget över City med 2-1 och något som inte gjorde det hela bättre var att United ledde i Sunderland med 1-0. Detta betydde att City var tvungna att göra två mål till för att vinna ligan, då de båda Manchester lagen delade på första platsen i ligan med lika många poäng men med en målskillnad. (Fråga mig inte, jag fattar inte riktigt det där.) Mina nerver höll på att DÖ här och jag skrek åt tränaren, Mancini, att sätta in Balotelli, som precis kommit tillbaka på bänken efter sin en månaders avstängning. Balotelli har en förmåga att dra på sig röda kort men jag älskar honom, han lyckas alltid göra något bra i matchen, han är ett wildcard så att säga.

Mancini och Mario Balotelli

Till min lycka är det som att Mancini har lyssnat på mina tankar för Balotelli får komma in! Minuterna tickar och det börjar närma sig 90min och jag känner hur mitt hjärta sjunker och hör hur min mamma kommenterar att hon inte förstår hur folk i publiken kan gråta åt fotboll och pappa som förklarar för henne att de har säkert varit fans sen de var små och jag tänker att jag förstår visst varför man kan gråta åt fotboll, man älskar de där spelarna och allt som de göra.
I alla fall, det blir 5 min tilläggstid för Bartons fula upptåg tidigare i halvleken. "Opa!" Tänker jag. We can do it! Blue Moon, Wonderwall och allt det där. Nu fixar vi den där jäkla ligan som vi inte gjort på 44 år! Och då, BOOM! Olycksfågel Dzeko gör mål på Silvas hörna och sen BOOM igen, Kun Aguero gör mål! Ay ay ay caramba! Mitt hjärta slår så fort i det här ögonblicket. Någon minut senare är matchen över och Etihad Stadium jublar och sjunger Blue Moon! Jag kunde inte sluta le, det var en underbar stund. Så mycket tråkigheter har hänt mina lag den här säsongen. Alldeles för många skador och farväl. Det här blev det bästa avslutet på den här säsongen.

Premier League Champions 2012

Och förresten, jag hade aldrig lyssnat på Oasis innan jag blev ett City fan, innan jag blev en "noisy neighboor" ;)

City at its best

Något jag lärt mig av fotboll är: Underskatta aldrig the underdog.