Så här blir jag när jag tittar på säsongens mest nervkittlande match för er som undrar

We did it. The noisy neighbors did it!!! Den här söndagen, uj uj vilket adrenalin jag levt med.

Joe Hart

Det var sista matchen för säsongen för de flesta lagen i Premier League (engelska fotbollsligan). Dagens spänning stod dock mellan två lag från samma lilla stad som lett ligan mesta delen av säsongen, Manchester City och Manchester United. Blue vs. Red. United skulle möta Sunderland borta medan City skulle möta bottenlaget QPR (Queens Park Rangers). Älskade City skulle bli tvungna att vinna mot QPR för att vinna ligan medan QPR var tvungna att vinna mot City för att få vara kvar i ligan. Mycket stod på spel.
Första halvleken var helt, WTF! Yra höns i en alldeles för stor hönsgård! Det var kaos och ingenting blev rätt. Men så tillslut i slutet på första gör Zabaleta mål, Zabaleta som inte gjort mål på hela säsongen! Jag jublar!
I andra halvlek kvitterar dock QPR och sen kändes det som allt gick utför. Ögonblicket senare har de övertaget över City med 2-1 och något som inte gjorde det hela bättre var att United ledde i Sunderland med 1-0. Detta betydde att City var tvungna att göra två mål till för att vinna ligan, då de båda Manchester lagen delade på första platsen i ligan med lika många poäng men med en målskillnad. (Fråga mig inte, jag fattar inte riktigt det där.) Mina nerver höll på att DÖ här och jag skrek åt tränaren, Mancini, att sätta in Balotelli, som precis kommit tillbaka på bänken efter sin en månaders avstängning. Balotelli har en förmåga att dra på sig röda kort men jag älskar honom, han lyckas alltid göra något bra i matchen, han är ett wildcard så att säga.

Mancini och Mario Balotelli

Till min lycka är det som att Mancini har lyssnat på mina tankar för Balotelli får komma in! Minuterna tickar och det börjar närma sig 90min och jag känner hur mitt hjärta sjunker och hör hur min mamma kommenterar att hon inte förstår hur folk i publiken kan gråta åt fotboll och pappa som förklarar för henne att de har säkert varit fans sen de var små och jag tänker att jag förstår visst varför man kan gråta åt fotboll, man älskar de där spelarna och allt som de göra.
I alla fall, det blir 5 min tilläggstid för Bartons fula upptåg tidigare i halvleken. "Opa!" Tänker jag. We can do it! Blue Moon, Wonderwall och allt det där. Nu fixar vi den där jäkla ligan som vi inte gjort på 44 år! Och då, BOOM! Olycksfågel Dzeko gör mål på Silvas hörna och sen BOOM igen, Kun Aguero gör mål! Ay ay ay caramba! Mitt hjärta slår så fort i det här ögonblicket. Någon minut senare är matchen över och Etihad Stadium jublar och sjunger Blue Moon! Jag kunde inte sluta le, det var en underbar stund. Så mycket tråkigheter har hänt mina lag den här säsongen. Alldeles för många skador och farväl. Det här blev det bästa avslutet på den här säsongen.

Premier League Champions 2012

Och förresten, jag hade aldrig lyssnat på Oasis innan jag blev ett City fan, innan jag blev en "noisy neighboor" ;)

City at its best

Något jag lärt mig av fotboll är: Underskatta aldrig the underdog.

Supporterträffen

Nu till gårdagen i Stockholm. Jag var ASnervös på tåget. Visste inte vad jag skulle tycka och tänka men försökte se positivt på det. När jag klev av tåget på Stockholms central kände jag nästan hur bena skakade, bokstavligen skakade så jag försökte gå mer bestämt. Jag skulle möta de vid ringen, Pawel och hans kompis Alexandros. Jag såg de på långt håll och vinkade (som jag typ bestämt att jag skulle göra med ett stort leende) men de såg mig såklart inte, fail.. Hur som helst vi hälsade på varandra, jag och Pawel kunde inte fatta att de gått typ fem år sen vi sågs sist. Han ser fortfarande likadana ut för mig, typ Darin. För mig känns Pawel som en gammal barndomsvän, och jag kände mig genast trygg i bådas sällskap. Alexandros var ASskön verkligen! Han fick mig att skratta hela tiden med sina dumma skämt. Vi tog TUNNELBANAN till Gamla Stan! Kan ni fatta! Man kan ju faktiskt GÅ till Gamla Stan från centralen, eller hur Malin? Det är ju faktiskt inte alls långt. Men jag fick låna Pawels tunnelbanekort och vi tog tunnelbanan till Gamla Stan (som ni nog redan förstått). Ingen av oss visste var den här puben låg och de visste först inte heller riktigt vilken tunnelbana vi skulle ta. Hela situationen var väldigt rolig. Det visade sig sen att puben vi skulle till låg precis granne med vandrarhemmet jag och Malin bodde på när vi var på våra Stockholms konserter nu i somras. Nostalgiska minnen. På puben skulle vi möta Alexandros kusin. Aböjj! Heeello! That's all Im saying. F-A-N va snygg han var! Värsta fina bruna ögonen, skitfint ansikte såg mer spansk än grekisk ut. Men han var förlovad. Fail. I sättet påminde han mycket om min kusin, vilket var lustigt. Jag beställde som vanligt VATTEN, hehe, Pawel gav mig en konstig blick men tvingade mig inte att beställa något annat. Matchen skulle typ börja om en timme och det var knögfullt på puben. De hade riggat upp en stor vit duk men där visades typ irländsk fotboll (observera att detta var en IRLÄNDSK pub). Alexandros började tvivla på att Manchester United matchen vi kommit för att se verkligen skulle visas här uppe, så vi gick ner en trappa där det var skit litet (först) men när vi fortsatte gå längre in så blev det lite större och där var det fullt med mindre platt tv-apparater. Det var här United matchen skulle hållas. Vi åt mat, världens jävla hamburgare, ingen visste hur vi skulle få i oss den där, stor som ett hus. Pawel hade beställt en öl men bekände att han inte gillade öl, Alexandros kontrade med att han lärt sig tycka om öl och vi kom överens om att fotboll och öl hör ihop.
Sen var Alexandros tvungen att fråga den ultimata frågan, om jag var svensk.
"Ja det skulle inte vara konstigt om du var halv i alla fall, det skulle inte förvåna mig."
Vi pratade lite om för och nackdelarna med att se svensk respektive inte svensk ut, speciellt när man åker utomlands som tjej.
Innan matchen försökte Pawel förklara hur en offside funkar. Men det spelar ingen roll hur många gånger någon berättar jag fattar ändå inte eller snarare jag kan inte urskilja en offside när de spelar live. Jag vet att det har något med linjen att göra.
Fan va lat jag är, jag orkar inte skriva mer, bara för att jag ska vara så detaljerad!
Manchester United ledde med 3-0 mot Fernando Torres Chelsea men sen gjorde ovannämnd mål precis när andra halvlek satte igång. Vi skyllde målet på Alexandros eftersom han gått på toa precis när målet gjorts. Så hädanefter fick han inte gå på toa något mer under andra halvlek. United vann matchen med 3-1. Ni skulle förresten ha hört allas VRÅL varenda gång det blev mål (för United) eller när Chelsea gjorde bort sig. Jag tyckte verkligen synd om Torres när de buade åt honom, han är ändå en La Roja (=tillhör det spanska landslaget)!
Vi vann inga matchbiljetter som man hade kunnat vinna när man stod på listan över folk som anmält sig till det här eventet. Efter det så tog vi tunnelbanan till centralen där vi skildes åt.
Pawel lärde mig hur killar fungerar, efter att de slagit varandra på rumpan x antal gånger.
Allt som allt var det en riktigt trevlig kväll! Och vi bestämde att vi ska ses igen. Jag saknar redan de där två pajaserna.

Nu vill jag att den här veckan ska gå fort så att jag får åka till ENGLAND!!!

Imorgon blir det nördigt

Hemma från jobbet, fick sluta lite tidigare (shhh...) och med det så har jag avverkat halva helgen.
Imorgon ska jag till gamla stan i Stockholm, hänga med gamle Pawel (det var typ 6 år sen vi senast sågs och betedde oss som små barn) och nörda mig på en supporterträff för Manchester United på en irländsk pub. Nu är inte jag värsta nörden av Man U (Barca 4ever) men om det är någon engelsk fotboll jag ser på så är det Man U. Hela den här grejen var helt och hållet Pawels fina idé eftersom vi pratat om att ses nu i sommar men så har det inte blivit av, så kom han med detta förslag och jag känner mig "modig" som inte tackade nej till förslaget utan istället sa: Ja men detta måste vi göra! Va roligt! Jag måste förändra mig. And people! This is not a date! Jag skulle aldrig kunna se Pawel som annat än en mycket god vän, vi har haft mycket deep talk i våra unga dar och ja, trots att vi inte har setts mer än en gång så känner jag att de samtal vi haft har fått oss att bli nära vänner. Det ska bli kul att träffas och kul att vara fotbollsnördare tillsammans, det är bara han jag kan nörda mig med så varför inte?

Wish me luck, att jag typ inte spiller på mig själv, är urtöntig eller mega megablyg okej?
Det kommer kännas ASkonstigt att se honom när han möter upp mig på storstadens central, gud jag kommer få klimakteriesvettningar på tåget. Kära vänner, ni vet ju hur det är när jag ska göra vissa saker på egen hand, romantik eller ingen romantik, jag blir ju übernervös, som när jag ska börja i en ny klass till ex. jag DÖR nästan bokstavligen.