De senaste två dagarna har jag börjat knarka Linkin Park riktigt rejält, jag kollar på alla deras klipp på linkinparktv på deras youtubekanal, i alla fall de man kan se om man befinner sig i Sverige. Jag gottar mig helt enkelt i allt som har med de att göra och jag tycker så klart att de är underbara aaaaallihop!
Detta är inte felet.
(Det stora) felet är att jag börjar snegla mer och mer på gitarristen med afrot, aka. Brad Delson. Han såg inte så mycket ut för världen när jag började lära mig alla bandmedlemmars namn (
till skillnad från min lillebror som inte vet vad någon av de heter. "Chester? Är det han som skriker?" ...)
Mike är min stora favoriten without a doubt. Man, if I could marry that guy I'd give him a hundred babies and do whatever he wanted me to do.
Men i detta klipp så vackert döpt
Megaphone Brad (
som jag förresten är totalt nerkärade i, vet inte hur många ggr jag sett det hittills) får Delson mig att titta mer på honom än på Mike (
som är snygg som stryk) med sin flummiga charm och sina oväntade flipflops. Jag vet inte riktigt vad det är, kanske när han skriker:
oh yeah, I like that! varje gång som Mike slänger in ett nytt beat till låten
When they come for me eller när han helt plötsligt frågar om det finns en megafon i närheten och han någon sekund senare står med megafonen i högsta hugg och Mike spelar in honom till When they come for me och Brad tjuter massa spanska fraser.
Okej detta blev ju lite av ett aningen fjårtis slash pinsamt inlägg, close to the heart. Men men, va fan är inte en blogg till för om inte för att dela med sig av sina känslor.
Och ibland är det faktiskt skönt att få vara riktigt fjårtis och bara dreggla över äldre rockiga män.
I don't know what's wrong with me. But these rock guys are killing me here!
Har lite blandade känslor efter gårdagens konsert och vet inte riktigt vad jag ska tycka om den.
