... och det var andetagande vackert.Först var jag gäst i ett väldigt stort hus där ingen tycktes se mig, jag liksom bara svävade omkring. Alla rum var stora och öppna.
Jag minns det väldiga allrummet med den tjocka fadern, sen hur tonårssonen tog sig upp i rummet högst upp i huset, det var verkligen en hel del våningar och trappan var lång. Jag minns fortfarande hur det såg ut när "vi" klev in, då jag såg allt genom sonens ögon, rummet var så vackert, ett sagorum med färggranna kuddar, svart sänghimmel. Han satte sig på golvet bland de vackert tygklädda stolarna och jag kände att han var ledsen. Hans mamma hade varit fängslad i ett annat land i 3 månader och ingen visste när hon få komma hem. Hennes tre hundar kommer in i rummet och han blir glad över att se de, håller om de, de förstår honom, förstår att han är ledsen. Jag ser allting som att jag är ovanför honom och sen vaknar jag av väckarklockan och allting försvinner och jag gråter nästan för att jag inte vill lämna den där vackra platsen.
Det var som att jag var med i en Bollywoodfilm, en indisk saga som jag inte ville släppa taget om. Jag ville veta mer, jag ville uppleva mer, jag ville veta slutet.
Nu vill jag inte annat än att skriva ner allting, men vad finns det egentligen? En massa färggranna rum och en saknad mor?
Det finns knappt något att bygga på.
Jag känner bara en sån enorm saknad och vill så gärna få återvända, men det känns hopplöst, orättvist att jag inte kommer få göra det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar