Visar inlägg med etikett LANDS. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett LANDS. Visa alla inlägg

söndag 10 oktober 2010

BANDAGE, färdigsedd

Jag ser om denna igen, inom snar framtid. Kanske redan ikväll. Jag fastnade verkligen för den på något konstigt vänster. Gillade dock inte slutet, även fast det gav mig tårar i ögonvrån, även fast det var väldigt vackert så stressade det mig verkligen. Jag ville ju att dem skulle ha fått träffa varandra mycket tidigare i slutet, och inte bara att hon sett honom utan att han sett henne också. Dem borde ha fått omfamna varandra igen. Ja, så borde det ha fått bli. Jag vill ha mer LANDS!!

Jag vet inte hur jag ska beskriva filmen, det känns som den gick för långsamt fram men ändå för fort. Kanske utelämnades många detaljer som man velat haft med? Det känns så. Därför vill jag se om den, för att se vad jag kan ha missat. Natsu's och Asako's kärlek var hur som helst väldigt konstig. Men jag älskade när han frågade hennes mamma, iförd långkalsonger, om han fick rå om hennes dotter, om han fick gifta sig med henne. Hon frågade om dem båda ungdomarna verkligen dejtade. Natsu sa självklart "ja" medan Asako sa "nej". Dem var menade för varandra på något konstigt sätt.

Kanske inte samma klass som NANA filmerna, men det är heller inte meningen att den ska vara som NANA. Den är verkligen inte kass, jag gillar den verkligen, den bjöd in mig till en annan värld som jag önskar att jag tillhörde.

MAJOR uppdatering: Grymt coolt. Asakos skolkamrat, som bjöd henne på LANDS koncert spelas av Anne Watanbe, lika med, Ken Watanabes dotter. Hur grymt är inte det?! Ken Watanabes dotter.... sjukt coolt!! Ville bara få det sagt.

With an unforgettable face

Jag har glömt hur vacker han är, och vare sig han är med eller utan KAT-TUN, så är han ändå Jin Akanishi, en underbar sångare med en egendomligt mysig röst.

PS. Jag kan nog lyssna ihjäl mig på Hatachi no sensou. Att se BANDAGE får mig att vilja fullfölja min innersta dröm. Jag tog genast upp gitarren när slutlåten rullade och började spela allt möjligt och jag inser att min röst inte är så kass som jag ibland tänker. Visst jag är ingen Whitney Houston, men jag är heller ingen Idol wannabe on tv. Jag vill bara slänga journalistik"karriären" åt sidan och kasta mig in i det okända, bara jag, gitarren och framtidsdrömmen. Jag vill vara äkta, så äkta att det skär i märgen.

Just nu: Hatachi no sensou - Y's edition -