Jag tittar som en del vet mycket sällan på kärleksdraman och när jag väl ska se ett så ska det vara koreanskt eller japanskt. När jag tittar på film vill jag liksom dras med till en annan värld inte något som kanske kan hända i mitt verkliga liv, vilket jag känner att kärleksdraman sällan gör (men oj så den här filmen överraskade mig). Film för mig = jag vill ha action, spänning och fantasy, men visst vill jag ju ha lite kärlek i det hela också. Det kan jag inte sticka under stolen med. I'm a girl after all.. Det som är liiite bättre med koreanska kärleksfilmer/draman i jämförelse med de japanska är att det är lite mer ACTION på kärleksfronten. I japanska filmer kan hålla handen var det största som händer. Det kan låta tråkigt med det är också otroligt vackert på sitt sätt. I koreanska filmer däremot bl
ir det lite mer, absolut inte som amerikanska såklart där det blir "let's get it on" med första bästa. I koreanska draman blir lite mer kyssar och hålla om varandra vilket räcker fint för mig :)
Ikväll valde jag att se ett koreanskt/japanskt drama vid namn
Heaven's Postman med DBSK's Jaejoong i huvudrollen som den mystiske "himlens brevbärare" Jaejun som levererar brev från sörjande människor till deras kära i himlen. Efter flera dagars tittande på t
uffa koreanska polis thrillers kände jag nog att det var dags för en film med lite lugnare tempo.
Heaven's Postman eller Postman to Heaven var ett väldigt vackert drama och jag blev fort kär i de två huvudkaraktärernas relation med varandra. Som alltid i koreanska filmer är omgivningarna "breathtaking", som här i scenerna vid brevlådan där Jaejun och Hana (huvudkaraktärerna) träffas för första gången, högt grönt gräs och stillsamt, eller vid havet vid fyren.
Nu babblar jag bara på utan att veta vad jag babblar om bara för att jag är trött, jag ursäktar mig.Förresten, jag är alltid, alltid skeptisk till att se filmer när sångare blir skådespelare och ska spela huvudrollen i en film. Eftersom detta var caset i den här filmen kände jag lite tvivel inför att se den, men nej nej, Jaejoong gjorde mig INTE besviken, detta var inte
bara för att han är så vacker. Behöver jag nämna att Jaejoong är ett av världens sju underverk?.. Hade nästan glömt det där ett tag...
Han axlade rollen otroligt bra och jag glömde verkligen bort att han var supersångaren från ett av Koreas största band. DET är STORT!
Måste också påpeka att stylisterna till den här filmen har gjort ett fantastiskt galant jobb! Älskade både Hanas och Jaejuns kläder! Speciellt Hanas stil och Jaejuns fjäderhalsband, ge mig!
Det var länge sen jag fick gråta så här mycket som jag gjorde till denna filmen och jag kan verkligen säga att den här har blivit en av mina absoluta favorit filmer, delad etta på kärleksdraman med japanska Koizora. Gråter lika mycket till båda två faktiskt.
Jag tackar Lee Hyung Min och Kitagawa Eriko för att de fått mig att tro och hoppas att det verkligen finns ett liv efter döden. De som ser filmen kommer förstå vad jag menar och vart i filmen som jag inte kunde sluta gråta. Jag kunde bara tänka på min älskade farmor när just den scenen kom.
Så tack, Hyung Min och Eriko för att ni givit mig hopp!
Slutsats: Filmen var mycket vacker, det var roligt att det syntes att de inte hade något kaffe i kaffekopparna i kaffedrickar scenerna och att den fick mig att tänka efter och känna känslor, connecta med himlen och allt sånt där, och nu ska jag lyssna på DBSK hela natten och sluta böla eller bara böla mer!
Här är den fina låte
n som Jaejoong sjöng till dramat.
Jag vill också ha en kärlek som karaktärerna Hana och Jaejun hade i filmen! That's my kind of love story. Oooh jag ska fangirla över Jaejoong resten av helgen!
Annyeoung
!
