Dilemma

Buhu.... jag börjar leva i ett dilemma... jag vill egentligen inte färga om mitt hår. Jag vill ha det röda, jag vill dö! med det röda....
Åh buttra/bittra jag...
Men det är liksom jag att vara röd, jag är röd! Punkt slut. Det finns inget annat.
Jag kommer känna mig jättetråkig med brunt hår... back to basic, är inte ett uttryck gjort för mig att använda. blääääää

En sak är säker, till hösten blir jag röd igen!!

Jag vet inte vad det är för fel på mig.

De senaste två dagarna har jag börjat knarka Linkin Park riktigt rejält, jag kollar på alla deras klipp på linkinparktv på deras youtubekanal, i alla fall de man kan se om man befinner sig i Sverige. Jag gottar mig helt enkelt i allt som har med de att göra och jag tycker så klart att de är underbara aaaaallihop!
Detta är inte felet.
(Det stora) felet är att jag börjar snegla mer och mer på gitarristen med afrot, aka. Brad Delson. Han såg inte så mycket ut för världen när jag började lära mig alla bandmedlemmars namn (till skillnad från min lillebror som inte vet vad någon av de heter. "Chester? Är det han som skriker?" ...)
Mike är min stora favoriten without a doubt. Man, if I could marry that guy I'd give him a hundred babies and do whatever he wanted me to do.
Men i detta klipp så vackert döpt Megaphone Brad (som jag förresten är totalt nerkärade i, vet inte hur många ggr jag sett det hittills) får Delson mig att titta mer på honom än på Mike (som är snygg som stryk) med sin flummiga charm och sina oväntade flipflops. Jag vet inte riktigt vad det är, kanske när han skriker: oh yeah, I like that! varje gång som Mike slänger in ett nytt beat till låten When they come for me eller när han helt plötsligt frågar om det finns en megafon i närheten och han någon sekund senare står med megafonen i högsta hugg och Mike spelar in honom till When they come for me och Brad tjuter massa spanska fraser.

Okej detta blev ju lite av ett aningen fjårtis slash pinsamt inlägg, close to the heart. Men men, va fan är inte en blogg till för om inte för att dela med sig av sina känslor.
Och ibland är det faktiskt skönt att få vara riktigt fjårtis och bara dreggla över äldre rockiga män.

I don't know what's wrong with me. But these rock guys are killing me here!

Tingelingeling tåget går ut i vida världen

Helgen och början av denna veckan började kanske inte så väldigt bra.
I söndags trodde jag att jag drabbats av plötslig magsjuk/influensa... you name it. 3-4 nätter i rad under mitten på förra veckan hade jag vaknat av en hemsk frossa där hela min kropp var drypt i svett.
Igår hade jag väldigt ont i halsen, jag hade sväljsvårigheter och feber. Dessa var symptom på halsfluss. Min kära mamma tvingade mig att ringa Storvreta vårdcentral men fick inget svar så istället skickade jag ett mejl till de där jag förklarade min situation. Några timmar senare ringde en sköterska från vårdcentralen som tyckte att jag skulle ta mig till Samariterhemmet, and so I did. 80 spänn fick jag betala för att träffa en sköterska, fan det är ju nästan en hel Linkin Park skiva på CDON!!
Anyway, fick vänta ca 40 minuter innan sköterskan kom. Jag förklarade min situation. Hon ville titta i min hals och bad mig gapa stort, dock hade jag tydligen en väldigt stark tunga som skrek: nej i min hals får du inte titta, och det blev lite konstig stämning men vi skrattade glatt åt att jag hade en så motsträvig tunga. Sköterskan förklarade att jag skulle få göra ett test för att se om jag möjligtvis hade streptokocker, men att det inte var säkert att man riktigt kunde lita på testet om det skulle visa sig att jag hade streptokocker eftersom att detta var andra dagen som jag kände av feber och sväljsvårigheter. Jag fick gå ut i korridoren, ringa i stenåldersklockan som by the way fick mig att tänka på "tingelingeling tåget går ut i vida världen"
(oj för ovanlighetens skull fastnade datorn och raderade en del av min fina text som jag skrivit just här, ska se om jag kan få tillbaka den i hjärnbanken)
Jag fick göra ett test i halsen vilket inte var så uppskattat från min sida. Labbkvinnan petade ner en lååååång tops i min hals, efter ca 2 sek. gick mina jag kräk/kvävningsreflexer igång och jag strätade emot som ett litet barn. Vi skrattade åt det och hon sa, det tar 6 min. att få svar på provet.
För att göra den här storyn lite kortare så visade det sig hur som helst att jag inte led av någon halsfluss (= jag skulle inte få någon medicin! wasn't that what this whole thing was about?!)
Det var bara åka hem med tanken att jag skulle äta isglass och halsa varmt te. Vet ni hur jävla oskönt det är för tänderna?
Hmff!

En annorlunda vardag

Kom in på den här bloggen bara sådär och slogs genast av hur annorlunda vardagen ser ut för vissa: Bloggen
Det som fick mig att reagera, beskrivningen av bloggen:
Namn: Anonym
Ålder: 1986:a
Civilstånd: Gift

Bloggen: I början av Okt´1o blev min man utvisad till Irak
På nyheterna hör vi om bomberna, jag vill bara att han ska vara i min famn.
I säkerhet hos mig, sin fru ♥


Jag tog mig till fliken Augusti 2010, sedan vidare till det första skrivna inlägget och mitt hjärta stannade till, tårarna kliade i ögonen för jag hade varit i ett sånt här sammanhang förut, inte på riktigt men i min fantasi, i en saga som jag skrev på när jag gick på högstadiet men som såklart aldrig blev färdigskriven, åh jag minns inte vad karaktärerna hette, men nu måste jag få ta upp den sagan igen, jag måste få skriva klart den, för jag har slutscenen, den finns ner-skriven, precis som den första scenen och andra där emellan. Den måste få komma till ytan och tack vara det där inlägget så fick jag hjälp med vissa detaljer som jag inte visste fanns innan.

Mitt skolschema

As promised

Skolschemaaaaaaaaa
skrolla, skrolla, skrolla ner till rätt vecka!


- gooood bye! bbyoung!

BOX

Ska snart iväg till träningen, ut i det här blåsvädret som nästan är lite läskigt.
Imorgon kväll står thai-boxning i Fyrishov på agendan.
Jag ska inte prova på, jag ska se på.
På lördag blir det STHLM och på söndag att hälsa på mormor & morfar.
Sen börjar skolveckan om igen, som ett rullande ekorrhjul.


- bbyoung!

Beauty

Jag måste försöka sminka mig såhär någon dag när jag har tid att öva mycket och länge.



Park Bom är förresten så omänskligt vacker, sådär vill jag också se ut när jag börjar närma mig 30.