Dilemma

Vad vore livet utan sitt x-antal dilemman? Det är väl det som största delen av våra liv går ut på att hela tiden lösa dessa förbaskade dilemman, inte sant? För det mest innehåller dessa dilemman oftast hinder, dessa ska göra det svårare att lösa dilemmat. I mitt fall är detta hinder pengar och tid. Och mitt dilemma? Att hälsa på Michelle som jag lärde känna under min tid i Barcelona. Hon är som en syster till mig. Och där borta i varmare breddgrader var hon mitt enda riktiga stöd och jag hennes. Medan de flesta jag lärde känna mer än sällan var på gränsen till barnsliga, alkoholälskande och där den så kallade vänskapen blev för ytlig, förstod Michelle verkligen vad jag menad, när jag kände mig utanför, när jag inte hade någon att prata med. Hon räddade mig där borta.
Då till mitt dilemma. Jag vill så gärna hälsa på henne i Barcelona nu i vår, hon bor fortfarande kvar där eftersom hennes döttrar inte har slutat skolan där ännu. I juli åker hon nämligen tillbaka till USA. Grejen är då den att under min tid i Barcelona frågade hon mig om jag inte skulle vilja hälsa på henne i USA (om jag inte minns fel bor hon i Kalifornien). Hon berättade vad vi kunde hitta på. Göra en road trip, åka till vackra naturreservat. Tänk er! Tänk er vad häftigt. Dilemmat nu är att jag känner att jag har nästan lovat henne att jag ska hälsa på henne nu i vår i Barcelona. Men jag är väldigt skeptisk till om jag kommer kunna ha råd med båda dessa resor, den till USA skulle så klart inte ske nu i vår utan senare på året.
Jag har inte möjlighet att jobba som en tok just nu, skolan tar min tid och jobbet har inte behövt mig så mycket.
Det som jag tror spelar in ännu mer med att jag känner nästan ett tvång att åka till Barcelona nu i vår är för att jag vet hur ensam Michelle är där borta. Jag skulle känna mig taskigt om jag inte åkte och hälsa på henne.

Dilemman... blir snurrig av att skriva detta inlägg.
En tur-och-retur weekend till Barcelona i juni kostar strax under 2000:-, en tur-och-retur till Kalifornien i 2 veckor kostar strax under 1000:-. Båda gångerna får jag bo gratis hos Michelle och hennes familj. Vilket ju är ett plus.

Men skulle det inte vara häftigast att åka till USA? The land of dreams. Och Kalifornien dessutom. The OC hallå!
I detta skede, med mitt politiska pluggande känns just nu en resa till Barcelona omöjlig. Men jag ska heller aldrig säga aldrig. För skulle jag få ihop 4000:- och ledig tid i schemat skulle jag ju kunna åka hur lätt som helst. Hua hua, med allt detta planerande känner jag mig som proletär fastkedjad av bourgeoisien.

Jag känner så här också, att jag känner en person som bor i USA, varför då inte ta chansen att kunna åka dit? När skulle jag annars åka dit? Och Barcelona kan man ju besöka när som helst för en weekend!! 

Ska försöka träna nu innan lunch-dags. Ugh, sånt här får mig verkligen att inte kunna fokusera på mina studier vilket jag verkligen vill!!

PS. Extra dilemma... har ju lovat mamma att åka till London över en helg i höst också... haha the dilemmas just keep coming!

En sån där dilemma vecka

Shiiiiit plötsligt blir andra veckan i november värsta speedad. Det började med att jag ville hjälpa min kusin att se efter behandlingshemskusinen (va hemskt det låter!) just den veckan för att min faster åker utomlands och behandlingshemskusinen inte får vara all alone för att då kan det hända dumma grejer. Jag tyckte då att min kusin inte skulle behöva vara ensam med henne ute i skogen på ett berg där jag spenderat mycket av mitt unga liv så jag erbjöd mig att hjälpa till. Vi kan säga att jag bjöd in mig själv att bo där några dagar.
Sen fick jag frågan om jag vill hjälpa min andra kusin inne i stan med hans två underbara barn två kvällar mitt i den veckan också. Så klart kan jag inte säga nej! Speciellt inte när jag lovat de att de kan fråga mig om barnvaktssittande för att det ska underlätta för de. Så, kommer jag ta mig ut till Gottsunda kyliga november kvällar...? Dam dam. Jag kommer fan inte våga gå från lägenheten till busshållplatsen själv :P haha

Sen mitt i smeten har jag ett fjuttigt morgonpass på boendet, ett sånt där pass som egentligen inte ger några riktiga stålar. Funderar faktiskt att säga ifrån till det passet. De får säkert in någon annan.
Och mitt upp i alltihopa kommer jag på att jag måste plugga till min engelska omtenta! Shiiit vart tar all tid vägen?


Men in the end, vad gör man inte för familjen man älskar?

:'( Catalunya please embrace me

Idag är en sån dag, idag är en sån där pissig dag. Har velat över om jag ska komma på registreringen/uppropet till min halvfarts spanska kurs eller inte, men upptäckte idag på skolans hemsida att detta skedde igår kväll... För det andra så vet jag inte ens om jag verkligen blev antagen till kursen eller inte. Jag börjar också sakta men säkert ge upp drömmarna om att få/kunna plugga i Spanien och jag skojar inte när jag säger att jag gråter av att erkänna det. Det gör verkligen ont, jag vill komma bort, jag vill få göra mitt äventyr, leva mitt liv, ska jag inte få göra det? Sitter och tittar språkkurser i Barcelona men varför kostar de nästan multum? Jag blir så ledsen, arg, förbannad och så ska jag jobba idag..... pissigt, allt känns pissigt. Ta mig bara bort härifrån! Jag måste få åka till Barcelona i år, jag hoppas pappa och jag kan boka varsin paketresa inklusive hotellrum, flyg och matchbiljett. Jag måste få komma till det jag drömmer om, jag måste få se det innan jag ger upp totalt, jag bara måste få se det.

Nu när min arbetskollega Julia har kommit in på sitt uni. i sista minuten blev allt som en tickande väckarklocka för mig. Jag vill studera, det har jag vetat länge, och jag vet vad jag vill bli, men jag vet inte vart jag vill läsa, eller snarare på vilken skola jag vill läsa. Jag vill inte fastna i gråa Sverige, med alla gråa människor, jag vill längre bort, jag vill prova mina vingar i Spanien, jag vill till ett land jag aldrig mött, jag vill möta det landet, jag vill verkligen men varför kan jag då tänka mig att plugga i Norrland?! Jag ska inte till Norrland jag ska till Spanien! Jag hör inte hemma i mitt modersland, jag känner det varenda dag.
Det blir bara värre av att folk på jobbet frågar vad jag ska göra i höst, alltid samma fråga varje halvår. Vad ska du göra nu då? öhm kanske jobba här? vad ska du själv göra? ibland klarar jag inte av att tänka på min framtid, ibland är det det bästa som finns att tänka på.
Fan någon, ge mig ett jobb på barcatv bara så är jag nöjd.

Dilemma

Buhu.... jag börjar leva i ett dilemma... jag vill egentligen inte färga om mitt hår. Jag vill ha det röda, jag vill dö! med det röda....
Åh buttra/bittra jag...
Men det är liksom jag att vara röd, jag är röd! Punkt slut. Det finns inget annat.
Jag kommer känna mig jättetråkig med brunt hår... back to basic, är inte ett uttryck gjort för mig att använda. blääääää

En sak är säker, till hösten blir jag röd igen!!