

Detta är LOL med STORT L!!! All I can say is, men shouldn't do the hipthing.
”This is it then? Es esta la gran final? (=is this the grand final)” He chuckled, his eyes black like the depth of *Lago de Coatepeque (* en sjö i san salvador). Diablo had grown up without feeling fear. Like all members the gang had fostered him to leave behind any feelings related to fear and love? This had resulted in great hubris as he no longer bothered death, to take another mans life was nothing to worry about anymore. He thought too highly of himself, always believing his homies would take his bullets. But what if they didn't for once, what if they had realized that this was not the way of life, like I had. There was nothing glorious about being a part of Los Hermanos or MS.
“I know you did it.” I said, with one hand on the gun in my pocket.
I hated him. He'd taken everything from me, everything that had ever mattered. It was all gone and it didn't mean a thing to him because I was just one out of his army of men willing to worship him like a God.
He snorted and rolled his eyes.
“Have you gone all loco Chico?” He threw up his arms. “Come here.”
I stood where my feet had been placed since I stepped into the room. I was not his to boss around with anymore, I was my own self now, with my own head to think with. I wouldn't listen to his bullshit, praising like he was Jesus in human form. That was in the past now.
“I don't understand you Chico. Yesterday you were my brother now, you are my enemy?”
I looked into his eyes. He looked confused but I knew hat deep down inside of him he was just playing with me. Inside him the devil was sleeping only until it was time for it to wake up and make its move. It would kill me if I misbehaved.
“You are like a brother to me Chico, like a REAL brother, like I was to El Maquina* (Diablos döde bror, exledare av Los Hermanos) was to me.”
“You're not my brother. Victor was my brother!”
“Chico you have simply gone mad.”
“Don't call me Chico my name's Angel. My mother named me that because in her eyes I was a Gabriel a Raphael a Michael.”
“(What you're saying I cant here.) I am your family Chico and I decide what my children are called. Not some old hag who couldn't deal with her own.”
I felt the fire in me come alive/ to life. You could spit on me but you didn't talk trash about my family, you just didn't, even angels had demons in them. And it burst open, freed itself from my chest and attacked its enemy like a burning red dragon. Its tail swung in the air in front of me and I pulled the gun out of my jeans pocket, aimed it with steady hands towards my opponent. I wasn't scared, I didn't wet my pants nor did my fingers tremble this time. I had learned how to become an assassin by the man in front of me and now the same man would face his penalty for the lives he'd taken and destroyed.
“What the FUCK you think you doing Chico?! Tu eres loco! (=du är galen) You know what this means.” He stood up from his so called throne.
I knew exactly what this meant.
“You're a pussy Oscar. Nothing but a PUSSY! You can't stand people telling you you're wrong. You just kill them like they were flies. Just like you did with Joker* (ex medlem), just like you did with Victor* (Chicos döde bror & ex medlem)!”
Diablo looked through his pockets but couldn't seem to find anything.
“So the devil is unarmed when his life is at stake. And where are your brothers when you really need them?”
I cocked the gun. It was now or never, there would be no second chances. I knew that when my demon had slayed the devil there would be no turning back, nor would there be a life worth living for me, not all could live like Arcangel, but at least I would have my revenge and that was what was worth it in the end. I couldn't go back to my grandmother I would be on a constant run, there would be no where to run and that was not a proper life. The homies would hunt me like bloodhounds and once I was found they'd shoot me dead.
I pulled the trigger, the bullet flew out from the muzzle. I saw the smoke, I saw everything in slow motion but too late did I see the dark figure appearing in the door. Too late did I see the figure pull its gun and fire.
Spääännande va ;) hehe
Dear Sara,
Please note that we do not offer Journalist courses.
Our courses are oriented to Business.
Kind Regards,
Antonella
Fy fan va livet suger. Skickade ett mejl till EU Barcelona skolan i morse frågade om deras journalistik och så fick jag tillbaka detta nyss.... Fay fan,.. känner för att explodera gråta jag vet inte vad. Liksom hur ska saker och ting gå till nu, fan varför VARFÖR?!Jag vilade mitt huvud på hans bröst. Rummet var tyst och kallt, jag hörde ingenting alls, inte ens mina egna andetag, inte ens det tickande ljudet från maskinerna. Jag blev lugn, lugn över att få vara nära. Jag hade aldrig levt med kärlek på det här sättet. Jag behövde honom, jag kunde inte andas utom honom. Jag hade låtit honom komma nära som ingen annan och nu revs jag sönder invändigt. Det gjorde ont i mig att det gjorde ont i honom. Vi var två själar som äntligen hittat hem.
En stor hand på min axel, den kramade samtidigt som den drog bort mig från värmen av ett sovande hjärta. Jag minns inte riktigt vad som hände men jag kommer fortfarande ihåg den där känslan. Jag förstod på en gång och allting gick så snabbt. Det tickande ljudet tickade fortare och fortare som en bomb redo att explodera. Sköterskorna i vita, skrynkliga dräkter rusade in i rummet. Ljudet från deras träskor ekade i mitt huvud, jag höll för öronen för att jag inte ville höra mer, jag ville inte ha ljuden, jag ville inte låta de tränga sig in och stanna som eviga minnen. Jag ville inte minnas Rasmus såhär. Jag vet inte vad de sa till varandra men jag hörde rösterna som hetsade varandra, de var ojämna och skar sig med varandra som om de inte hörde ihop. Jag kunde inte se Rasmus ansikte längre, mina ögon fylldes av regn som lämnade spår på kinderna.
”Lyssna på mig (namn)!” Min bror tog tag om mina överarmar och tvingade mig att se upp på honom. Hans mörka ögon var stora och allvarliga, någonstans därinne såg jag något sorgset som han inte lät komma fram. ”Det finns ingenting mer. Han är borta.” Mitt hjärta stannade men jag slet, jag drog, jag ville bort därifrån jag ville inte inse vad verkligheten målat upp. De hade rivit våra murar, klättrat över våra stängsel och nu stod jag där naken och ensam medan de såg ner på mig, skrattade. Rasmus sa alltid att ensam är stark, att man aldrig behövde någon att stödja sig mot. Men jag visste att han visste att han hade fel. De var bara tomma ord som han inte kunna sätta musik till. Jag vet att han alltid ville vara stark men med hårt mot hårt så var han alltid mjuk inombords.
Jag skrek tills jag inte orkade mer, jag slog min bror så hårt jag kunde tills händerna skakade. Han stod där tog emot som bara en vägg kan göra. Jag älskade honom, jag skulle alltid älska min bror.
Vi stod i korridoren nära väntrummet, alla ljuden kom emot mig igen, fotsteg, höga röster. Jag sjönk ner på golvet med ryggen mot väggen till Rasmus (rum). Zanza kom upp till mig, borrade in sitt stora huvud i mitt ansikte, försökte trösta som hon alltid gjorde. Jag strök henne över nosen, mellan de bruna ögonen, över det rostbruna huvudet. Hon log men hon kunde inte göra mig lycklig. Jag la händerna för öronen igen och stängde ut ljuset (blundar) från lysrören medan jag nynnade på orden han skrivit, musik han komponerat. Jag hade hört den så många gånger att jag kunde den utantill nu. Orden liksom dansade ur munnen på honom när han rappade. Jag såg honom framför mig när han stod i min brors studio nere i källaren med de stora hörlurarna på huvudet. Han vände sig mot mig och log. Jag tror aldrig jag kommer glömma den glädjen han kände då den spred sig genom rummet och nådde mig också. Vi hade allt men det rasade tillslut. Rasmus litade aldrig på någon och jag tror ärligt inte att han ens litade på mig, jag vet, han lät mig aldrig komma tillräckligt nära.
Den där dagen i studion, det är den låten jag har inom mig nu, den som aldrig blev färdig. Den hann inte, Rasmus blev sjuk och sen.. sen revs murarna och allting blev kallt och ensamt. De tog allt ifrån oss. De rev ut Rasmus hjärta och lät det ligga där det låg. Vi var trasiga redan innan men nu förstördes vi.
Jag vill inte sova då kommer jag tappa flowet hela, ååh det suger att behöva ta mig upp imorgon för att diskutera Charles Dickens kära Great Expectations. See you!