Åren går

Jag saknar kidsen,
hoppas de kommer och hälsar på i midsommar.

Yay för morgondagen

Hålla tala och få mens, kan det bli bättre?

Lord give me the strenght to carry hope in my heart

I know I’m waiting
Waiting for something
Something to happen to me
But this waiting comes with
Trials and challenges
Nothing in life is free
I wish that somehow
You’d tell me out aloud
That on that day I’ll be ok
But we’ll never know cause
That’s not the way it works
Help me find my way

My Lord show me right from wrong
Give me light make me strong
I know the road is long
Make me strong
Sometimes it just gets too much
I feel that I’ve lost touch
I know the road is long
Make me strong

I know I’m waiting
Yearning for something
Something known only to me
This waiting comes with
Trials and challenges
Life is one mystery
I wish that somehow

You’d tell me out aloud
That on that day you’ll forgive me
But we’ll never know cause
That’s not the way it works
I beg for your mercy

My Lord show me right from wrong
Give me light make me strong
I know the road is long
Make me strong
Sometimes it just gets too much
I feel that I’ve lost touch
I know the road is long
Make me strong

Jag var i Indien i natt...

... och det var andetagande vackert.
Först var jag gäst i ett väldigt stort hus där ingen tycktes se mig, jag liksom bara svävade omkring. Alla rum var stora och öppna.
Jag minns det väldiga allrummet med den tjocka fadern, sen hur tonårssonen tog sig upp i rummet högst upp i huset, det var verkligen en hel del våningar och trappan var lång. Jag minns fortfarande hur det såg ut när "vi" klev in, då jag såg allt genom sonens ögon, rummet var så vackert, ett sagorum med färggranna kuddar, svart sänghimmel. Han satte sig på golvet bland de vackert tygklädda stolarna och jag kände att han var ledsen. Hans mamma hade varit fängslad i ett annat land i 3 månader och ingen visste när hon få komma hem. Hennes tre hundar kommer in i rummet och han blir glad över att se de, håller om de, de förstår honom, förstår att han är ledsen. Jag ser allting som att jag är ovanför honom och sen vaknar jag av väckarklockan och allting försvinner och jag gråter nästan för att jag inte vill lämna den där vackra platsen.
Det var som att jag var med i en Bollywoodfilm, en indisk saga som jag inte ville släppa taget om. Jag ville veta mer, jag ville uppleva mer, jag ville veta slutet.

Nu vill jag inte annat än att skriva ner allting, men vad finns det egentligen? En massa färggranna rum och en saknad mor?
Det finns knappt något att bygga på.
Jag känner bara en sån enorm saknad och vill så gärna få återvända, men det känns hopplöst, orättvist att jag inte kommer få göra det.

Tell the truth, drop the lies

Jag sitter och tittar på den fantastiske journalisten John Pilger's verk The war you don't see där han visar sanningen med stor -krigen som USA tagit del av och hur journalisterna som rapporterat kring krigen aldrig sagt den rätta sanningen utan istället publicerat det som Pentagon och militären ville visa omvärlden. Igen visar det säg att USA regering inte är något annat än en grupp skjutgalna människor.
Det är motbjudande och vidrigt att se och jag skulle inte kunna tänka mig att jobba som journalist i USA.

Det är dokumentärer som dessa som får mig att börja hoppas ännu mer på en karriär som journalist. Grävande efter den rätta sanningen, vara en röst för de som inte har någon.
Drömmer bort mig lite att jag typ skriver artiklar till den australiensiska tidningen Green Left Weekly eller gör viktiga, gripande dokumentärer i annorlunda länder.

Just nu: Sami Yusuf - Make me strong i bakgrunden

Wihooo

Vi kommer se världens snyggaste rockband i år!!
Känn på den ni!
Sommaren känns sååååå efterlängtad just nu.
Du och jag Max, du och jag.

Tankestugan

Hittade gamla gymnasiemänniskor på facebook och shit vissa har det verkligen hänt saker med, sitter fortfarande i chock.
Två som jag aldrig trodde skulle bli nära (båda från min svenska klass, killen var så grymt söt) är nu förlovade och har ett barn tillsammans. En annan som man liksom inte riktigt kände brydde sig om skolan bor nu i Spanien och har eget företag, va fan!! orättvist. (jag måste hitta min spanska man snart) En annan bor i Paris etc etc.
Det känns som att de lyckades men här står jag... jag som vill så mycket men inte vet vart jag ska börja eller hur. Liksom, vart är jag mitt i allt?
Jag känner mig plötsligt mer stressad än någonsin, jag måste fixa allting, jag vill fixa allting, vill flyga bort till någon annanstans och visa att jag också kan.

Detta suger!